Här kan du läsa andras berättelser som förhoppningsvis ger dig hopp och får dig att känna att du inte är ensam.
"Jag lever i helvetet. Jag vet att jag borde lämna honom, men hur? Jag är så rädd... Han har hotat göra mina nära o kära illa. Han har hotat att han gör allt för att mitt liv ska förstöras. Det känns bara lättare att stanna. Då är det bara jag som far illa, inte min familj eller mina vänner. Jag vet att mitt liv kan ta slut. Jag vill leva. Jag vill leva ett annat liv än detta. Jag vill berätta för någon men är rädd för att de inte ska tro mig. Varför skulle de tro mig? Han är ju så trevlig utanför våra fyra väggar. Han har sagt att han kommer att övertyga alla att jag är sinnessjuk. Han har sagt att ingen kommer att vilja hjälpa mig. Om jag lämnar honom kommer jag aldrig att hitta någon annan, säger han, för vem kunde älska någon som är så hemsk som jag. Jag är självupptagen, äcklig, korkad och sjuk enligt honom. Han säger att jag inte bryr mig om nån annan än mig själv. Det stämmer inte.
Just nu vill jag bara försvinna. Jag har ingen ork kvar mig. Lågan har nästan brunnit ut. Men jag har sökt hjälp, första träffen med en familjerådgivare är bokad. Jag har ringt. Lova mig att även du gör det!"
.
.
.
"Efter att ha levt flera år i ett förhållande där jag blev utsatt för psykisk misshandel varje vecka, i perioder varje dag. Där fysisk misshandel förekom... Ett maktspel där jag aldrig fick ha någon form av makt. Jag skulle veta min plats. Jag skulle veta när jag fick synas och höras och när jag helst skulle försvinna, trippa på tå, gå som på äggskal. Jag hade mina uppgifter och skötte jag inte dem blev dagen kaos. Jag hade uppgifter ibland som jag inte själv ens visste om. Det bara förväntades att jag själv skulle förstå vad jag skulle göra, fixa.
Jag fick aldrig höra mitt namn. Jag kallades för något som var nedtryckande, hånande. Det var mitt tilltalsnamn hemma.
Jag skulle se till att allt funkade, allt fanns på rätt plats, att allt rullade på. Gjorde jag inte det blev det ett helvete senast under veckoslutet. Om jag hade skött mig till punkt och pricka blev det ändå ett helvete. Då fick jag mig i stil med "Du är alltid så jävla perfekt, gör aldrig nånting fel. Se på .... som är så satans felfri..." utan att att jag ens hade påpekat att jag inte gjort nåt misstag under veckan.
Upprepade gånger fick jag fly mitt hem mitt i natten. Varje gång blev jag lovad efteråt att det inte ska hända igen.
Jag fick inte skaffa hjälp. Vid blotta misstanken av att jag hade sökt hjälp brakade helvete löst.
Till sist orkade jag inte längre. Jag sökte hjälp, i smyg. Det blev en lång process att ta mig ur förhållandet. Det krävde en hel del av mig. Det var inte lätt, men jag klarade det.
Idag lider jag fortfarande av post traumatisk stress och har ännu en lång väg att gå. Men, jag har hittat den mest underbaraste partnern man kan tänka sig. Partnern jag drömde om då jag satt inlåst på toaletten om kvällarna och hade gråtit klart. Partnern jag inte trodde fanns.
Jag öppnade upp för dem som stod mig nära. Jag sökte hjälp av professionella. Jag har fått ett så fantastiskt stöd av så många. Utan stödet hade jag inte fixat det."
.
.
.
"Jag skämdes. Jag var rädd. Jag var fast i en mardröm. Min uppgift var att ta skit, torka skit, veta att jag var skit. Jag var inte värd nåt. Ju sämre jag mådde desto bättre mådde han. Han älskade att jävlas med mig, älskade att se mig rädd, ledsen. Njöt då jag någon gång blev så frustrerad att jag bröt samman och skrek. Hånskrattade mig rakt i ansiktet. Han kallade mig sinnessjuk, idiot, hora, slyna, oduglig, ful, äcklig, fet... Berömde mig aldrig, uppmuntrade mig aldrig, tackade mig aldrig. Om jag gjorde sådant som jag visste skulle göra honom glad, behövde han inte tacka mig eftersom han inte hade begärt mig göra det. Gjorde jag det han begärde mig göra, hörde det till mina uppgifter och han behövde därför inte tacka mig eller uppskatta det jag gjorde. Sket jag i att göra dessa saker fick jag rejäla utskällningar. Allting var alltid mitt fel. Därför behövde han inte säga förlåt. Jag blev osynlig. Jag trodde att allt var mitt fel, på något konstigt sätt. Jag kände mig oduglig, skit, värdelös, ful, äcklig...
Jag tampas med detta fortfarande trots att det är länge sedan jag lämnade honom. Att lämna honom var det bästa beslutet jag tagit men även det absolut tyngsta. Rädslan var överväldigande. Men, jag klarade det. Här står jag på mina två ben och vet att jag är värdefull, vet att jag duger, känner mig vacker och är inte längre fast i mardrömmen."